The Left Wing

Efter att studerat generationsläran på internet i flera minuter har jag slutit mig till att det finns en generation som aldrig har fått något namn.

Vilka 40-talisterna är råder det ju ingen tvekan om.

Generation X, den s k "ironiska" generationen är enligt vanligtvis välunderrättade källor (som t ex susning.nu) de som är födda mellan 1965 och 1981.

Generation Z är de som är födda fr o m 1982 fram till ett ännu ej identifierat slutår.

Detta lämnar, som den uppmärksamme läsaren noterat, ett gapande hål mellan 1950 och 1964. Denna generation kan inte rimligen kallas "50-talisterna", eftersom hälften av 60-tals-årgångarna också ingår i den. Alltså måste man välja en bokstavsbeteckning, och med dödsföraktande logik föreslår jag därför "generation W".

Wow.

Madonna, Hugh Grant, Michelle Pfeiffer, Johnny Depp, Björn Borg, Pernilla August, Ingemar Stenmark, Wayne Gretzky, Leif Pagrotsky, Meg Ryan, Anne Sofie Otter, Jamie Lee Curtis, Magnus Uggla, Conan O´Brien, Marcus Wallenberg jr, Tom Hanks, Sharon Stone, Bill Gates samt undertecknad är några illustra medlemmar av denna generation. Exakt vad som utmärker oss är jag inte riktigt säker på ännu. Vi är ju inte proggare som 40-talisterna, inte ironiska som generation X, och verkligen inte internet- och mobilnördar som generation Z.

Exakt vad som utmärker oss kräver säkert mer forskning, och jag hyser inte någon tvekan om att sådan också kommer att intieras, nu när omvärlden uppmärksammats på vår existens. Dessutom är det vi som sitter på alla viktiga stolar för närvarande.

Sydamerika är det globala nyhetsflödets största bakvatten. En och annan notis om kidnappningar i Colombia, om oroligheter kring president Chavez i Venezuela eller om strejker i Bolivia. I övrigt är det tyst från denna jättekontinent. Om jag vore konspirationsteoretiskt lagd skulle jag påstå att USA inte har något emot att det är så. Men det gör jag förstås inte.

I DN Kultur idag finns en mycket läsvärd artikel om Bolivia. Den heter "Indianernas revansch" och är skriven av Magnus Linton från tidskriften Arena. (Det är en nyhetsartikel, men ända sedan 1970-talet är nyheter från Sydamerika inte Nyheter utan Kultur. Fråga mig inte varför.)

Hur som helst - läs denna artikel! Men du måste skaffa ett pappersexemplar av DN, söndag 25/9 2005, för i nätupplagan finns den inte med. Det får ju vara någon måtta på hur mycket uppmärksamhet Sydamerika får på en och samma dag.

Det finns tre sorters religioner: a) stora religioner, som man antingen bör vara anhängare av, eller , om så inte är fallet, åtminstone "respektera", vidare b) små religioner, vilka benämns "kulter" och vars anhängare anses vara mer eller mindre galna (vilket inte de stora religionernas anhängare anses vara, även om de är aldrig så hängivna) samt c) utdöda religioner, vilka är av intresse endast för religionshistoriker.

När de gäller de stora religionerna så anses man bara kunna ha en av dem i taget. Man kan inte räkna med att bli tagen på allvar av någon av religionernas företrädare om man t ex anser sig vara både muslim och kristen på samma gång. Man kan ju tycka att eftersom kristna, muslimer och judar alla tillber samma gud (och denne gud i budorden visserligen stipulerar att man inte får ha några andra gudar än honom men inte säger något om hur man lämpligast bör dyrka honom) så skulle det gå bra att välja och kombinera fritt. Men ack nej. Där är det stopp. Man kan inte räkna med att bli kardinal i katolska kyrkan om man samtidigt hävdar att man bekänner sig till judendomen.

Det är ungefär som om man försöker ha flera överrockar på en gång. Även om det går, så är det inte klädsamt, och det ger inte ett förtroendegivande intryck. Däremot går det bra att byta religion, på samma sätt som man kan byta överrock. Man tar först av sig den ena innan man tar på sig nästa.

De stora religionerna har i allmänhet många sympatiska drag. De föreskriver att människor skall vara snälla mot varandra (särskilt om de tillhör samma religion) och att man inte skall ägna sig i övermått åt våld, spel, äktenskapsbrott och drogmissbruk. Det kan man ställa upp på, särskilt i dessa tider av snabbt ökande alkoholkonsumtion, internetpoker, skilsmässor och meningslöst gatuvåld.

Å andra sidan finns det många mindre trevliga inslag i religionen. Inslag som har lett till saker som korståg, häxjakter, terrorattacker och mobbning. Men allt det där känner den intelligente läsaren redan till.

Det värsta av allt med religionerna är dock när prästerna påstår att Gud har en "plan" för var och en av oss. Om det verkligen är sant så måste jag säga att min sista gnutta tro försvinner. Jag menar, vad är det frågan om, när Guds plan för somliga är att de skall bli rika och friska och lyckliga, men för andra att de skall torteras ihjäl i koncentrationsläger, bli lemlästade av rattfyllerister eller våldtagna av sina pappor? En sådan Gud tror jag inte existerar, och om han gör det så måste jag säga att jag hellre brinner i helvetet i evigheters evigheter än ställer upp för honom.

Nej, jag håller med di Leva. Vi har bara varanda på den här planeten. Inget annat. Och det borde väl räcka?

Vi kan sänka spritskatten, så att svenska folket köper mer på Systemet än i Tyskland. Då får vi åtminstone bättre koll på vilka som köper och när de gör det. Men det kommer förstås att drickas mer. Vi kan behålla spritskatten, så blir det åtminstone inte ännu lättare än idag att köpa sprit på hemmaplan, men då väljer folk att importera alkohol - lagligt eller olagligt - och vi får en okontrollerbar situation, ungefär som polisen rapporterar om från södra Sverige idag. Och det kommer förstås att drickas mer.

Ungefär så gick argumenten i Debatt i SVT häromkvällen. Alla var rörande överens om att hur vi än gör med spritskatten så kommer det att drickas mer.

Det är i och för sig inte förvånande - det var ju det som var avsikten med de slopade införselkvoterna. EU vill sälja mer till oss, och det kan de ju inte göra om vi inte dricker mer. Alltså ville de få oss att dricka mer, genom att avlägsna ett "handelshinder", som det hette.

Och nu sitter vi med skägget i brevlådan. Vi kan inte på demokratisk väg besluta oss om att införa begränsningar i tillgången på alkohol, eftersom sådant är olagligt i EU. Vi kan inte manipulera spritskatten så att det får någon signifikant inverkan på drickandet. Vi kan skatta oss lyckliga om vi ens får behålla Systemets försäljningsmonopol.

Så vad kan vi göra?

Tja, det finns ju fortfarande ett oslagbart sätt. Vi kan dricka mindre.

Ja, vi kan faktiskt dricka mindre. Vi kan i praktisk handling tala om för barnen och ungdomarna var gränserna går, hur alkoholkulturen skall se ut, vad som är lämpligt och inte lämpligt. Vi måste faktiskt inte åka till Tyskland och köpa hem flakvis med öl. Vi är inte tvingade att grogga till TV-tittandet. Vi är inte skyldiga att dricka vin till maten ens på lördagar och söndagar.

Det är faktiskt så.

Vi kan inte luta oss tillbaka och gnälla på att införselkvoter och spritskatten inte längre fungerar som styrmedel. De metoderna är historia idag, vare sig vi gillar det eller ej. Den enda möjligheten vi har idag är att vi vuxna medborgare själva inför en ny alkoholnorm i samhället, genom att vi går före med gott exempel och ställer krav på vårt eget beteende.

Det är visserligen en obehaglig tanke, men den är ofrånkomlig.

En sak som klimatforskarna är eniga om är att växthuseffekten bl a kommer att leda till fler och kraftigare stormar. En sak de tycks vara lika eniga om är att de fler och kraftigare stormar vi har sett i år (t ex Gudrun här hemma, Katrina och Rita vid USA och även ett par supercykloner i Stilla Havet) inte har något som helst med växthuseffekten att göra.

Jaja, whatever. Forskare som vill ha mer forskningspengar gör ju alltid klokt i att hålla sig på behörigt avstånd från den aktuella verkligheten, så man kan kanske förstå deras obenägenhet att ringa i varningsklockan.

Vi som inte behöver ta sådana hänsyn kan däremot på goda grunder börja spekulera i om det inte ändå är växthuseffekten som börjar märkas.

Men vilket är egentligen problemet med växthuseffekten? Det gör väl inte så mycket om klimatet blir några grader varmare? Förutom att sjötomterna på Mauritius blir mer sjö än tomt så har det väl inga större praktiska konsekvenser?

Problemet är att detta inte går att veta. Klimatet är vad matematikerna kallar ett kaotiskt system, med vilket menas ett system vars framtid man inte kan beräkna. Inte för att man saknar data eller modeller, utan för att det är ett system som helt enkelt inte går att beräkna, även om man så vet läget på varenda enskild atom i atmosfären vid en given tidpunkt.

Det enda man kan vara riktigt säker på är att det jämviktsläge som klimatet har just nu kommer att bytas mot ett annat jämviktsläge - kanske blir slutresultatet en djupfryst jord, kanske blir det en global öken. Förhoppningsvis blir det något mitt emellan. Men att vår civilisation as we know it kommer att få sig åtskilliga smockor i solar plexus på vägen dit, det kan vi vara säkra på.

Våra barnbarns barnbarn kommer säkert att fråga sig varför vi inte gjorde något, när vi nu visste vad som höll på att hända. Och vi kan ju fundera lite på lämpliga svar, medan vi på CNN ser Rita virvla oemotståndligt vidare på sin väg mot Texas kust.

(Fotnot: "Timmarna med Rita" är en film från 1983 med Michael Caine och Julie Walters. Mycket sevärd!)

Såg just på The Daily Show med Jon Stewart, som kör en vecka på temat evolution. Det är en stor grej i USA med sina högerkristna grupper, som av någon anledning inte kan acceptera evolutionen. I stället för man fram begreppet "Intelligent Design", dvs idén att "någon" (dvs Gud) måste ha designat alla levande organismer en och en, så som det står i Biblen.

Förutom att det leder till den omedelbara frågan om vem som i så fall designade den intelligenta designern, så får jag alltid en annan tanke i huvudet när jag ser dessa självutnämnda experter på universum. Och den tanken är: hur kan predikanterna tro att de vet något om hur Gud har skapat universum? Tror de att de ens har den minsta aning om vad som ligger bakom en eventuell "intelligent designers" design av världsalltet? Tror de verkligen att Bibeln, även om den är Guds ord, innehåller en total beskrivning av allt som finns att veta om universum? Och om Gud hade skrivit en total beskrivning om allt som finns - tror de verkligen att de hade förstått någonting av den i så fall?

Förstår de inte att de förminskar Gud till en människa genom att komma med så löjliga förslag som att Gud "personligen" måste formge varenda levande organism i universum? Förstår de inte skapelsen äger rum i en skala som är långt bortom den mänskliga hjärnans fattningsförmåga?

Bibeln handlar om hur vi människor skall förhålla oss till varandra och till Gud. Där står inget om kvarkar, differentialekvationer eller DNA. Där står inget om atombomber, MP3-spelare eller jetplan. Där står inget om fotosyntesen, svarta hål eller penicillin. Och ändå finns allt detta, och allt hänger samman genom den naturvetenskapliga beskrivningen av världen.

Kort sagt: Jag skriver detta på en dator, alltså måste evolutionen ha ägt rum.

För några år sedan reste vi till Amazonas. Där gick solen ned klockan sex på kvällen och upp klockan sex på morgonen. I vår ekologiska camp hade vi solcellsdrivna lampor som gav ett svagt sken till kvällsmaten, men klockan nio var man hur trött som helst, som om det var två på natten hemma, och gick snällt och lade sig, precis som den biologiska klockan sa.

Så har nästan alla människor före oss haft det. En gång i tiden var natten verkligen natt. Solen gick ned och sedan var det mörkt, och så gick man till vila. Så småningom tämjde människan elden, och vi fick oss en stund till av ljus runt lägerelden där vi kunde berätta våra första sagor och legender. Så uppfann vi facklor, ljus och fotogenlampor, och kunde förlänga dagen lite till. Men lågors ljus blir ändå aldrig dagsljus, och bara de mest förmögna hade råd att lysa upp salongerna till den grad att ordet "nattliv" kunde uppfinnas.
Men sedan kom Edison.

Efter glödlampans ankomst blev inget sig likt. Mörkrets inbrott kunde förskjutas åtskilliga timmar. Men ändå blev man trött fram emot elvatiden, om man inte tillgrep andra medel. Lyckligtvis kom det snart sådana: radion, TV:n och stereon, som kunde bombardera oss med sinnesuttryck och hålla sömnhormonerna på en (åtminstone för stunden) angenäm nivå.

Och nu har vi tagit nästa kvantumsprång i utplånandet av natten: satellit-TV som sänder dygnet runt, internet som låter oss kommunicera i realtid med människor var som helst i världen. Och sist - men verkligen inte minst - mobiltelefonen. Nu kan det ringa när som helst, eller pipa från ett inkommande SMS.

Ungdomarna, även de yngsta tonåringarna, lever i en helt annan värld än sina föräldrar. Världen stängs inte av åt dem; de måste själva bestämma sig för att stänga av TV:n, logga av chatten och i extremfall t o m stänga av mobilen. Och det är inte alltid så lätt när man är i den åldern när Allting Är Jätteviktigt Hela Tiden. Det är väl knappast hälsosamt att leva med konstant störd dygnsrytm fr o m 15 års ålder, men än så länge har vi inte hunnit med att skapa sociala eller hygieniska regler för att ta itu med teknologins senaste landvinningar. Det kommer säkert - om trettio eller fyrtio år kommer det knappast längre att vara comme il faut att skicka SMS om vad som helst mitt i natten. När våra barn blir föräldrar vill de förmodligen inte utsätta sina barn för det de själva råkade ut för.

Vem vet, i en nära framtid kanske det blir allmänt vedertaget att klockan nio så stänger man av TV:n, internet och mobilen och sätter sig att mysa en stund i stearinljusets sken för att berätta sagor och legender innan man kryper till kojs?

Välj rätt mobiloperatör och tjäna hundralappar! Välj rätt elleverantör och tjäna tusenlappar! Välj rätt pensionsfond och tjäna tiotusenlappar!
Och välj fel dito och förlora dito.

Det senare står det förstås inget om i broschyrer och pamfletter.

Dock är det är en matematisk ofrånkomlighet.

För visserligen är det svårt att sia om framtiden, men en sak vet vi med hundraprocentig säkerhet, och det är att när alla har valt sina operatörer, leverantörer och fondörer så kommer utfallet att ligga på en normalfördelad kurva, en sån där som ser ut som en kyrkklocka i genomskärning. För varje lyckans ost som hamnar två standardavvikelser över medel så kommer det att finnas ett stolpskott som hamnar två standardavvikelser under. Detta är inte en åsikt, utan ett matematiskt faktum.
Det spelar ingen roll hur mycket blivande lyckostar och stolpskott skådar i sina kristallkulor. Det spelar ingen roll hur ambitiösa, välutbildade och förutseende alla är. Resultatet blir hur som helst en normalfördelad kurva där somliga hamnar längst upp, de flesta någonstans i mitten och somliga längst ned.

Den socialdemokratiska tanken har i hundra år varit att klämma ihop kurvan så mycket som möjligt, att få stolpskotten och lyckostarna att ligga ganska nära varandra. Den borgerliga iden har lika länge varit den omvända - att göra kurvan så vid som möjligt, så att lyckostarna befinner sig på ett betryggande avstånd från stolpskotten.

Idén om "valfriheten" (eller "valtvånget"?) appellerar till oss på ett känslomässigt plan, eftersom vi var och en innerst inne är övertygade om att vi är smartare än de flesta andra och om vi bara får bestämma själva så klarar vi oss bäst. Ungefär som de undersökningar visar att en överväldigande majoritet av alla bilförare anser sig vara betydligt bättre bilförare än genomsnittet.
Men alltihop är bara en hägring. Det går inte att lyfta sig själv i håret, och hur mycket valfrihet man än får så kommer aldrig alla att ligga över medel. Det inser man nog om man tänker efter lite.

Och börjar man sina funderingar i den änden, så kommer man förmodligen till andra slutsatser om hur vi bör ordna våra gemensamma resurser än om man utgår från illusionen om valfriheten.

1973 pluggade jag ett år på ett privat universitet i den amerikanska södern. En dag hamnade jag i en politisk diskussion med en vit överklasstjej. Hon var helt övertygad om att arbetslösheten orsakades av a-kassorna. Om det inte fanns några arbetslöshetsbidrag så skulle ingen ha råd att vara arbetslös, ansåg hon. Därmed skulle alla lata dagdrivare vara tvungna att skaffa sig ett jobb (vilka det i själva verket vimlade av) och så skulle arbetslösheten helt enkelt upplösas i tomma intet. Jag menade att det var en befängd tanke, och försökte åberopa europeiska tankar om solidaritet och jämlikhet etc, men inga argument jag kom med kunde rubba henne det minsta i hennes övertygelse om att det var arbetslöshetsunderstödet som låg bakom arbetslösheten.

Idag har vi en moderat partiledare som har samma åsikt som denna överklasstjej i södra USA för trettio år sedan, om än i mildare ordalag. Fredrik Reinfeldt talar ofta om att det måste löna sig mer att arbeta jämfört med att leva på bidrag. Den idén bygger på ett underförstått antagande om att den överväldigande majoriteten av de människor i Sverige som "lever på bidrag" gör det som en följd av ett rationellt val. Låt mig se, jag tjänar X kronor på att leva på bidrag, men bara Y kronor på att arbeta. Dåså, då får det väl bli bidrag. Om det faktiskt skulle vara så att de flesta de arbetslösa och sjuka "lever på bidrag" därför att de faktiskt inte har någon annan möjlighet - ja, då kommer den moderata politiken inte att leda till någonting annat än att de som redan har får mer och att de som inte har får mindre. Det är förmodligen ingen slump.

Den moderata vägen till att det skall "löna sig att arbeta" är alltid densamma: det är bidragen och skatterna (särskilt för de högavlönade) som skall sänkas, aldrig lönerna (särskilt inte för de lågavlönade) som skall höjas. Varför? Ja, det kan ju den intelligente läsaren själv dra sina slutsatser om.